Igår gick en av mina stora hjältar ur tiden.
Min morfar Stig gick bort och det kändes (och känns fortfarande) otroligt tungt.
Han var en stor del av min barndom och jag tillbringade många timmar i hans urmakeri som liten palt, drickandes kaffe och ätandes kubb, lekandes med luppar och glasögon med förstoringsglas på. Pillandes på konstiga verktyg och små kugghjul. Hos min morfar, urmakaren.

Jag, min syster och vår kusin Anna åkte med mormor och morfar på husvagnssemester till västkusten ett flertal gånger där morfar lärde oss hur man fiskade krabbor med klädnypa, rep och musslor och mormor och morfar lärde oss hur man spelar kort. Chicago, skittunna, och fler spel jag numer glömt bort. Jag har massor av bra minnen från jular, gårdsfester, midsomrar, bröllop och inte minst vardagar. Han var en stor del av min uppväxt och barndom och jag kommer sakna honom ofantligt.
(Lyssnade på Kents M idag, det gjorde inte saknaden och sorgen bättre… men det är en bra text)

Trots sorg i hjärtat åkte jag till ridklubben för den tredje lektionen och det fick mig i alla fall för stunden på bättre humör. Pexy, min kompanjon för kvällen var lite trött när jag kom till stallet. Hon låg faktiskt och sov i spiltan när jag kom…

Tröttheten satt i ända tills vi skulle galoppera. Då jäklar hände nåt. Bjudningen blev helt annorlunda och hon kändes riktigt pigg. Kanske kände hon av min skräck inför galoppen, det var ju trots allt säkert 20 år sen jag satt på en galopperande häst sist. Men även galoppen gick bra, eller så kändes det i alla fall.

Det var ändå en väldig skillnad mot förra veckan, det var nån slags bakslagsvecka och det kändes som att jag inte gjorde nåt rätt eller kunde nåt alls. Men igår kändes det precis tvärtom, det gick och kändes jättebra. Visst gjorde jag fortfarande ovaler och parallelltrapetser i några av volterna, men på det stora hela ganska runda och fina volter.

Pexy

Pexy

Som vanligt var jag helt slut efter lektionen och träningsvärken är på ingång.
Den blir något lättare för varje vecka men den kommer nog fortsätta komma några veckor till.

Jag och Kodzon kommer köra några pass i paddocken hemma tills nästa lektion så att jag får in traven bättre och kanske till och med vågar vi ta några galoppsprång.

Det känns som att det går framåt, om än med små, små steg.

//Kapten Paddock

PS. Vi ses i Nangijala morfar! Du sitter väl vid ån och metar när jag kommer?